theresesoderback

Den ständiga kampen..

Kategori: Allmänt

Nu gör det riktigt ont i mig! Jag har den där klumpen i magen igen..
Och det av många anledningar.. Men den anledningen som fick klumpen att bli ännu större, som fick mig att skriva, det var att jag såg ett klipp med Kristian Gidlund, ni vet han med magcancer som visste att han snart skulle dö? Han som bloggade och även skrev en bok..
Han har verkligen satt sina spår i mig. Han berör mig. Jag har läst hans bok. Boken där han beskriver sin kamp, livet, döden, sitt brev till barnen han aldrig skulle få.. Huvva! Jag blir så ledsen. Han är död nu. Han vet hur det känns. Han vet vad som händer. Han med. Han som så många andra. Och ingen berättar. Vi får leva livet ovetande tills dagen är kommen och vi får lämna livet. Då får man veta. Alla ska dö. Det är det enda man vet med all säkerhet.

Döden skrämmer mig så himla mycket. Jag har inte fått någon dödsdom, men jag lever med en allvarlig obotlig sjukdom, med en ständig oförklarlig kamp.
Jag kämpar dagligen med att försöka förstå. Nuförtiden tillbringar jag mest all tid i sängen, med en grotesk huvudvärk, mycket piller hit o dit m.m. Ändå förstår jag inte. Inte riktigt! Kanske är det en överlevnads grej? Kanske är vi gjord så att vi inte ska förstå allt. För att orka med helt enkelt?!
Jag vet inte.
Det jag vet, detär att jag mår sämre och sämre. Tänker ofta med en himla ångest på Hur det skulle bli om jag dog. Lämnade allt och alla. Hur skulle livet fortsätta för dom? M.m.


Varit på smärtenheten på några besøk utan resultat. Nu ska jag inte dit mer. Finns inget mer dom kan göra där för mig mer. Inget dom kan göra. Det gör ont. Jag blir så ledsen. Inget dom kan göra...
Nu ska man tillbaka till neurologen så fort man får tid. Jag var iaf prioriterad då jag skrivit ett mail till dom där detbstår hur jag verkligen mår nu. Att jag blir sämre.

Sover jättetråkigt nu eftersom det blir att jag sover bort dagarna med en hemsk smärta. Ibland gråter jag på nätterna. I smyg. Vill inte att nån ska se. Allra minst min pojkvän, han får ändå se så mycket skit.
Känns som att jag förstör hans liv då han måste hjälpa mig så mycket.
Förlåt Petter, men du ska veta att jag älskar dig mer än livet! Mer än allt. Och resten av mitt liv vill jag ha dig vid min sida. Hållandes i min hand, i både vått och torrt.

Jag känner mig så fruktansvärt egotrippad nuförtiden. Jag har alltid varit den som lyssnat på allas problem. Försökt hjälpa. Nu drar jag oftare o oftare upp mina problem o mina känslor. Jag vill inte det. Jag vill inte såra folk. Såra dom med mina hemska
känslor och tankar. Jag vill bli ihågkommen som en någorlunda bra person.
 

Många i min närhet mår dåligt nu. Utsetts för mycket skit. Till er, några speciella personer vill jag bara säga det- stå upp för dom ni är! Unna er lycka. Stäng de som sårar er ute. Utanför era liv. Ni är värd det bästa!

Kärlek mellan människor handlar inte bara om att gå hand i hand- utan även om att hålla varandras händer än vad som sker!

Har så mycket att skriva. Ska försöka sätta mig ner snart igen då orken finns.

Tills dess- ta vara på livet på bästa sätt! Fundera ut vad det är ni vill göra med era liv. Göra innan ni dör. Och det viktigaste- göra det!

/en trasig Therese inombords.

KOMMENTARER:

  • Malin Hestner säger:
    2014-09-30 | 07:52:40

    Fina Therese, på insidan och utsidan!!
    Du förtjänar verkligen inte det här, det gör ingen men minst du. Det enda som gör mig lite "glad" är att du verkar ha en toppen-kille vid din sida och jag hoppas att det hjälper dig i denna svåra stund... Många kramar med mycket omtanke!! /Malin

Kommentera inlägget här: